Mini pinan

Min Polenresa Dag 1 söndag 14/01-2007
Vi samlas klockan 12. Alla står och ser trötta men samtidigt förväntansfulla ut. Hela Zornvägen är full utav väskor i alla dess storlekar. Konstigt, min är störst...
Bussarna kommer och mamma får äran att lasta in mitt bagage i bagageluckan medan jag står och ska slå mig in i bussen för att få en bra plats. Konstigt nog är det inte bara jag som har tänkt den tanken. Jag hamnar någonstans i mitten av bussen.
Åksjukan är ett faktum.Till slut går jag ner och sätter mig i "båsen", där sitter jag tills det är tid att gå på färjan. Väl på båten försöker jag somna men istället ligger jag vaken med "game-boy-blipp", knackningar och höga röster. 


Dag 2 måndag 15/01-2007
Jag vaknar morgonen därpå vid klockan 5 ungefär och har då lyckats få cirka 4 timmars sömn. Jag och Ellinor går upp och promenerar runt på båten, studerar en sovande polack med handen innanför byxorna samt pratar lite med de dårar som suttit uppe hela natten.
Frukostbuffén är jättegod men kön lång. När jag har ätit går jag och schasar upp Izabelle för att hon ska få mat i sig innan vi kliver av båten. Klockan nio sitter vi allihop i båtens lobby och det påminner lite om någon slags campingutflykt med alla dessa ryggsäckar och väskor runtomkring på båten. När vi kliver på får jag självklart samma usla plats så går ner med en gång.
Lyckas somna till, sover ganska oroligt, ljus blixtrar framför ögonen. Gissar på att det bara är gardinen som gungar och blottar ljus, trots detta vaknar jag utvilad. Efter ytterligare en stund får jag förklarat för mig att jag numera har en sned kajalmustasch. Jag tvättar bort min "fina" mustasch och vi stannar vid McDonalds för att äta.
Johan Ekman beställer 80 Big Mac och c:o. Men det tänker inte jag äta, för på den är det ost. Efter en stunds klagande på Skalin, Per och Johan får jag min Big Mac utan ost. Vi sätter oss i bussen och rullar vidare, nu lyckas jag inte somna är nog lite avskräckt efter mustaschen.
Utanför fönstret flyger landskapet förbi, det ser väldigt fattigt ut, huset är halvruttna och runtomkring springer hundar löst. Reklamskyltar är här lika vanligt som lyktstolpar hemma i Sverige, vart man än tittar ser man reklamskyltar om allt från skor till diskmaskiner(rena gissningar då jag inte kan polska). Annars påminner det mest om Skåne, väldigt platt och fälten breder ut sig så långt ögat når.
Vi kommer fram till hotellet vid åtta ungefär, jag och Ellinor delar rum. Det är inte speciellt stort men det passar perfekt för oss (och en Jerry som ägnar den mesta tiden här med). Jag börjar packa upp och Ellinor mest himlar med ögonen åt hur mycket pryttlar jag har med mig.
Middag serveras vid klockan nio, det är någon slags friterad kyckling med potatismos till. Efter maten följer vid med på stadsvandring och lyssnar på hur Skalin glatt gestikulerar och pratar om staden. Det är kallt men vi överlever allihopa. När vi kommer "hem" till hotellet går jag och Ellinor och lägger oss tidigt och sover gott hela natten. 


Dag 3 tisdag 16/01-2007
Jag går upp vid sju för att duscha, när jag duschat klart väcker jag Ellinor och vi klär på oss och gör oss i ordning för frukost. Jag är klar först och får därför hjälpa Stefan att väcka elever som sover. Alla ser jättetrötta ut och jag känner mig duktig för att jag har gått upp och fixat i ordning mig innan frukosten.
De som är mest svårväckta är ändå rum nummer 15; Izabelle, Camilla, Nathalie, Sanna och Emma. Jag går in och tänder varenda lampa och ruskar om dem så de vaknar, de muttrar lite argt åt mig men när vi sedan ses vid frukostbuffén verkar de glada att jag väckt dem.
En timma efter frukost ska alla åka till Kasprowy. Jag, Izabelle, Camilla och Nathalie tar en taxi upp efter visst prutar får vi åka till berget för ynka 12 zlotty. Nu till den svåra biten; Att överhuvudtaget ta sig upp på berget.
Polackerna är helt otroliga på att tränga sig. Familjerna gör så att fadern fick ställa sig i kö och när han står längst fram vinkar han fram resten av sin familj som glatt knuffar sig fram och plötsligt stod det 20 istället för en person framför oss. Inte konstigt att det tar en och en halv timma att bara komma upp på berget.
När vi väl står däruppe utmanar Johan Ekman oss att bestiga toppen, självklart är vi på. Johan går först och har oss fyra halkandes och tjoandes i släptåg. Med stor möda når vi toppen och tar massor med fotografier.
Camilla kan inte längre känna sina fötter i hennes kalla converse och lämnar därmed oss andra efter bara fem minuter. Vi andra stannar kvar och njuter av utsikten med alptopparna som bakgrund och tar ytterligare fotografier.
När jag står där uppe känner man sig väldigt frisk; rosig om kinderna, snö i byxorna och med ett stort leende klistrat på läpparna. När vi ska ner så är det snorhalt, Johan sätter sig på rumpan och åker ned, jag förklarar att så tänker jag minsann inte göra. Jag kanar ner på fötterna lite försiktigt och tar emot Nathalie som gör detsamma. När vi kommit ner för den värsta backen lägger vi oss och gör snöänglar, snön lägger sig kallt innanför byxor och jacka men vi är lyckliga iallafall!
När man ska ner måste man tydligen åka ned på "sin tid". Vi vägrar vänta i ytterligare 20 minuter och smugglar in oss i nästa vagn ändå.
Vi tar en busstaxi till stan där jag, Izabelle, Henrik och Nathalie går runt och tittar oss omkring lite, vi käkar pasta på Pizza Hut tillsammans med resten av Södra Ängby och drar sedan ut på stan för shopping.
De har de flesta pengarna kvar på hotellet och tröttnar därför rätt fort så de väljer att gå tillbaka till hotellet.
Jag ber dem ringa mig om två timmar om jag inte är hemma tills dess för då har jag förmodligen tappat bort mig eller blivit bortrövad av någon polack. Som tur är träffar jag på Jossan och går runt med henne ett tag. När jag kommer tillbaka till hotellet är jag två par vantar rikare och supertrött. Jag målar naglarna och somnar sittandes medan de torkar.
Vaknar med ett ryck när Jerry bankar på dörren för han och Ellinor vill in. Så jag sitter och pratar med dem en stund och sen kommer Henrik och Izabelle in så jag sitter och pratar med dem en stund. Middagen ser ut som gårdagens fast med ris till istället för potatismos.
Vi går ut på stan och kollar oss omkring, det är rätt så mycket folk ute men de flesta ser liksom oss ganska borttappade och "turistiga" ut. Här inne i staden ser det mycket mer välbärgat än i resten av byn. Går man bakom dessa fasader döljer sig lika risiga hus och bakgårdar. 


Dag 4 onsdag 17/01-2007
Jag vaknar vid åtta för frukost, idag ska vi allihopa åka till Kraków. Jag klär på mig och går och väcker tjejerna i nummer 15, sedan går jag ner och äter frukost men ingen Izabelle syns till så jag äter upp och går tillbaka för att skaka liv i henne.
Det visar sig att hon inte mår något bra och inte ska följa med. Jag jagar upp Sofie (mästarinnan av värktabletter) och frågar om lite tips, hon vet vad som behövs och stoppar i Izabelle lite av det ena och det andra. Jag inser att jag ska vara påklädd och klar för att resa om 5 minuter, panik!
Vi hinner på något konstigt sätt och jag får en dålig plats(blir denna gång inte ens förvånad). Så resan spenderas där nere tillsammans med Henrik diskuterandes musik och allt annat mellan himmel och jord. När vi är framme vid Krakóws ghetto är jag utvilad fast ändå lite sömnig, när vi kliver av bussen möts vi av gamla trasiga hus och folk som ser lite "allmänt isolerade" ut.
Vi får våran guide och får gå på en rundvandring, vi går in i en synagoga, kyrkogård och får se många olika platser som vi känner igen från filmen "Shindlers list". Vid kyrkogården står en stor och tjock mur gjord utav judiska gravstenar som nazisterna förstört. Man hittade massa små bitar av olika gravstenar och det skulle vart omöjligt att lyckas pussla ihop alla dessa till gravstenar igen så någon kom med idén att bygga ihop en mur av allihop. Den var väldigt vacker, fast på sitt eget sätt. Den var liksom vacker på ett betydelsefullt sätt.
Nu tillbaka till bussen.Vi kliver av och ser den stora "Shindlers fabrik"-skylten, det är ju den vi såg i filmen och vi alla kliver av för att gå in och titta samt ta kort. Vi packas in i bussen igen och åker iväg mot Krakóws mittpunkt. Där släpper Johan Ekman av oss och vi promenerar in emot stora torget i Kraków.
Först går alla in i den stora ståtliga kyrkan som står mitt på torget, de andra i mitt sällskap släpar ut mig rätt fort dock.
 Jag ville gå runt och titta lite närmare men det har vi tydligen inte tid med så vi beger oss på jakt efter en restaurant som ska fylla och smaka sex hungrig munnar. Jerry och Emelie vill ha pizza och jag, Nathalie, Ellinor och Camilla vill ha något fräschare som pasta. Det slutar på en jättefin och mysig italiensk ristorante.
Vi får tag i ett bord för åtta på den folktomma restauranten för att Emma och Sanna har anslutit sig till oss, men de har redan käkat på McDonalds. Atmosfären är jättetrevlig med målningar över hela väggarna, alla i en ganska lantlig och fri stil. Jag beställer lasagne men innan får vi in någon "ny" maträtt som de vill att vi ska provsmaka, något slags bröd med tomatsås på, jättegott.
Sen får vi in mer bröd och tillslut våran huvudrätt. Det är jättegott och vi skrattar och har det trevligt där vid vårt ljusprydda bord. Men sedan blir det bråttom, helt plötsligt har vi "bara" två timmar kvar och vi måste hinna till den internationella sminkbutiken Sephora.
Vi hittar dit och möter hälften av alla tjejer i Södra Ängby där inne. Jag köper lite småpryttlar men hittar inte det ultimata läppglanset från Philosophy som jag hoppats på.
Vi splittrar oss och jag och Emelie stannar kvar lite längre medan de andra går vidare emot någon galleria. När vi är färdiga går vi också in till någon galleria, den är jättemysig och i flera våningar. Jag köper dock bara en tvål och Emelie en foundation.
Sen samlas vi på torget igen för hemfärd. För första gången får jag en bra plats i bussen; längst fram, högst upp. Jag sitter jättebra där och det är lite tjafs om jag får sitta där eller inte men det löser sig. Jag sover gott på resan och när vi kommer hem mår Izabelle bättre.
Jag sitter och pratar med Ellinor och Jerry tills det är dags för middag. När vi har käkat går vi ner till stan för att Jerry ska käka på KFC med några andra. Som vanligt träffar man hela Södra Ängby där och vi hade trevligt men kom ändå hem i tid. 


Dag 5 torsdag 18/01-2007
Idag har vi en fri dag, fast först måste vi gå på en rundtur med Johan Ekman och Per. Vi får gå till det nybyggda badhuset och kolla in och sedan gick vi vidare till en kyrka inne i vår lilla by. Men eftersom Johan tycker synd om oss som under vår sista dag behöver umgås med lärarna så släpper han oss tidigt.
Jag, Izabelle och Camilla går till Pizza Hut och käkar, dit kommer (som förväntat) också resten av Södra Ängby och vi är väldigt glada att vi gick hit tidigt för att få ett bord. Camilla gick hem för hon mådde dåligt och jag och Izabelle drog oss ned till marknaden.
Vi går förbi hundarna som de säljer där mitt på marknaden, de sitter i en liten plastlåda och Izabelle blir ledsen och vill köpa en. Hon funderar ett tag men jag avråder henne så vi går vidare med hundarna i tankarna.
När vi sedan promenerar hemåt är jag bland annat ett kilogram garn rikare. Kvällen spenderas ute och när Ellinor och Jerry tröttnar går jag runt med Skalin och Per tills vi kommer till någon nattklubb. Jag går in och möter(som vanligt) halva Södra Ängby.
Jag stannar där och dansar en stund men polackerna där var överdrivet sliskiga och skrämmer iväg mig så jag och Lovisa bestämmer oss för att gå hem. På vägen hem återförenas vi med Ellinor, Jerry, Erik, Alex m.fl. Och så går vi upp mot hotellet för att packa klart det sista. 


Dag 6 fredag 19/01-2007
Idag ska vi åka, vi åker klockan tio på morgonen mot Auswitch. Jag får sitta på samma bra plats som på vägen hem ifrån Kraków så jag sover gott när vi rullar in mot Auswitch, där få vi titta på en biofilm om Auswitch och sedan är det lunch.
Jag och Izabelle får falafel medan de andra får korv. Vi går in i bussen för att sätta på oss ytterligare ett par byxor och en extra tröja och när vi kommer ut är det dags för guidning. När vi står framför ingång med de stora svarta järnbokstäverna "Arbeit mach frei".
När vi går in måste jag erkänna att det inte ser så hemskt ut om man jämför med resten av Polen. Gatan är bred och husen av tegel ser fräschare ut än många polska hem.Men redan efter tio minuter känner jag hur tårarna rinner över i ögonen och tänker vilket smart drag jag gjorde som inte satte på mig mascara.
När vi sedan kommer in i ett rum med kläder, väskor, glasögon och bebiskläder brister det totalt och tårarna strömmar ut.
Det var mest eftersom att på en av väskorna stod ett gammalt släktnamn från min pappas tyska släkt; Meyer. Även fast jag vet att de inte var där så trädde det fram i ett nytt ljus, det blev liksom mera verkligt. Man är ju medveten om att det har hänt men man förstår inte riktigt förrän man har vart där. När vi sedan går in i ett rum med två ton hår blir det för mycket så jag och Izabelle går ut och sätter oss på betongtrappan utanför.
Guiden kommer ut och vi följer efter honom till nästa barack som är fylld med bilder på fångar som hamnade i Auswitch. I montrarna ligger papper med dagsprotokoll om vilka som gick bort just den dagen. När vi går upp en trappa hamnar vi i ett rum med en stor modell av gaskammare i, på ena kanten ser man in i en monter som visar massor med burkar som ha innehållt cyklon b, dvs insektsmedlet som användes i gaskamrarna.
I nästa rum är det fullt med kastruller från familjerna som bott här. Jag och Izabelle går ut nu med och väntar in resten.
Nästa mål är en vägg där folk brukade skjutas. Många går fram för att känna på väggen, jag och Izabelle bara står och stirrar. Varför skulle jag vilja känna på väggen där tusentals familjer stått och stirrat döden i ögonen? Näe jag och Izabelle lämnar snabbt innergården och vi följer guiden vidare mot nästa stopp; gaskamrarna.
Vi går in i en korridor, även denna fylld med foton på människor som förmodligen dött här. Vi går ned för trappen och jag ser noga till så att jag inte går emot väggarna. Jag vill inte vidröra dem, de är de som dödade människor genom att hålla gasen inne.
När vi kommit ner får vi titta på några rum där man har bl.a. låtit folk sova på golvet, stå i så kallade ståceller och till sist kommer vi till rummen där man "testkört" gasen. Det blir för mycket och jag känner hur min andning går upp till panikläge. Jag andas snabbt och ryckigt och tror jag ska falla ihop i en hög som judarna en gång har. Jag måste ut! Jag måste ut nu!
Utanför väntar Izabelle, hon pratar med mig men jag hör inte vad hon säger. Jag koncentrerar mig på att andas vanligt, stoppar vanten mot munnen för att jag ska få in mindre luft och på det viset sluta hyperventilera.
Vi går vidare mot krematorierna och jag får anstränga mig för att inte bara sätta mig ner på marken och aldrig mer ställa mig upp. Jag hamnar en bit efter de andra, jag vill inte gå med alla andra. Jag vill gå för mig själv, tänka och fundera. Smälta alla intryck. Jag har nu lugnat mig så pass mycket att jag kan hala upp kameran och ta några bilder. Inne i krematorieret är det inga ögon torra, vi får tända ljus som vi fått när vi steg ur bussen.
När jag går varvet där inne upprepar jag i huvudet "höger, vänster, höger, vänst..." Mina ben vill stå still så måste gör det extra tydligt för dem att jag vill förflytta mig framåt.Jag tänder två ljus och går sedan ut igen, andningen har gått upp i högvarv igen och det är svårt att ta in alla dessa intryck.
Tårarna strömmar och jag väntar tills de andra har gått förbi innan jag börjar gå själv. Jag upprepar nu högt för mig själv "höger, vänster, höge..." Mina ben rör sig fast långsamt. Jag mig noga omkring för att inte glömma hur det ser ut.
Jag går förbi expeditionen ännu en gång för att jag vill se på en tavla igen, tavlan med "Meyer-väskan". Det är låst, jag blir arg för att jag inte memorerat och tagit kort på den innan men nu är det för sent. Funderar på att springa tillbaka till rummet med väskorna men inser att jag håller på att bli knäpp och att det är klokast att gå tillbaka till bussarna.
När jag kommer dit står Daniel och undrar om jag tappade bort mig, "näe" mumlar jag och går och sätter mig i bussen. Jag sitter mest tyst på väg till Auswitch 2 och där går vi upp i vakttornet för att blicka ut över lägret. Alla är tysta(eller så har jag tryckt på mute i mitt huvud) och det regnar över lägret som är gigantiskt.
Jag tar några kort och går sedan tillbaka till bussen. Jag vill inte ta åt mig allt för att jag vet att jag då kommer gråta ännu mer och jag är rädd att få något slags mentalt sammanbrott. När vi kliver på bussen somnar jag fort och sover i en timma.
Sen går jag ner och sätter mig tyst där nere en stund. Det är lite för mycket för att diskuteras, förstår inte hur folk kan sitta och prata som om ingenting har hänt. Jag sitter i stort sett tyst hela vägen till McDonalds. Vi kliver av och äter och har ett sugrörskrig, sen åker vi vidare.
Jag somnar i en timma, är vaken i två, så fortsätter min natt tills vi är framme vid "den svarta madonnan", det är en bild på en kvinna med sitt barn som sägs kunna hela folk, vi går runt inne i kyrkan som är en väldigt vacker kyrka och jag går runt där länge för att ta igen mitt bristande besök i kyrkan i Kraków. Jag är vaken hela vägen till Gdynia och sen somnar jag.


Dag 7 lördag 20/01-2007
När jag vaknar gör jag det av att Johan Ekman ropar att vi måste vakna. Aldrig har jag känt mig så trött som nu. Jag vill bara somna om men går istället bak och väcker en tjurig Izabelle.
Vi går på båten och jag och Izabelle byter rum så vi får en varsin säng i Philip och Patrik D.L.s hytt. Jag kan inte somna där heller, det gungar och luktar illa. Så jag promenerar omkring på båten tillsammans med killarna. Efter tolv timmar på båt har jag lyckats få en timmas sömn; nere i lobbyns soffa.
När vi är framme är alla trötta och ser allmänt risiga ut när vi sitter där som ett gäng uteliggare på lobbyns golv. Bussresan hem är inte långt och vi gör endast ett stopp för att byta chaufför.
Men alla "barn" strömmar ut ur bussen och helt plötsligt är de i full gång med ett snöbollskrig. Det der jättemysigt ut men orkar inte pallra mig ut så jag sitter simpelt där på min plats och njuter av att titta på dem.
När vi kommer hem till Zornvägen är alla trötta. Det står bilar överallt och föräldrarna verkar mer borttappade i snön än vad vi är.
Tillslut hittar jag pappa, ger honom mitt handbabage och går på jakt efter min brontosaurieväska. När Johan lastar ur min väska flåsar han "det här måste vara en tjejs väska". "Den är min!" ropar jag och han mumlar någon i stil med "kunde väl tänka mig det".   


Detta var min dagbok ifrån Polen. När jag tänker tillbaka så är jag väldigt nöjd med min resa, det var över mina förväntningar (fast jag trodde att vi skulle bo på något skithotell och surpla soppa dagarna i ända).
 Jag tror även att det var väldigt nyttigt att förstå att förintelsen faktist har ägt rum och hur hemsk den faktist var.
Skulle jag rekomendera andra klasser att åka dit?Faktist skulle jag nog det. Det kanske inte var den ultimata turistorten men om man vill bo bra, äta och shoppa billigt samt se en stor del av världens historia tycker jag definitivt att man ska resa hit!